När man talar om växtskydd hjälper det att först förstå vad jordbrukare har att bemöta ute på sina åkrar. För jordbrukare utgör ogräs en ständig utmaning. De kan inte bara stjäla näringsämnen, vatten och solljus från grödan, utan ogräs kan sätta igen diken, hysa insekter och efterlämna ogräsfrö och fragment i den skördade grödan.

De ogräs jordbrukare har att hantera kan vara mycket svårare än vanliga växter som förekommer i trädgårdar. Ogräs som renkavle kan till exempel varje år bli tio gånger så utbredd om man inte bekämpar den. Omfattande populationer av renkavle kan ge upp till 70 % mindre skördar. [1]

Under de 40 år glyfosat har använts har det blivit ett oundgängligt verktyg för jordbrukare för att stärka effektiviteten, garantera mer produktiva skördar och bevara miljön.

Glyfosat används på ogräs och oönskad vegetation. Det tränger in i ogräset via bladverket, sprids till hela växten, inbegripet till rötterna, och dödar alla mottagliga ogräs som behandlas med endast en applicering.

Liksom med alla herbicider, väljer jordbrukaren rätt tidpunkt för appliceringen (dvs. före sådd, efter skörd) för att applicera glyfosat. Glyfosattoleranta grödor ger jordbrukare flexibilitet för att använda herbicider vid rätt tidpunkt och i rätt mängder, utan att påverka grödans hälsa. Är grödan inte glyfosattolerant kommer den att reagera på samma sätt som ogräs ute på fältet och dö. I situationer där det saknas en glyfosattolerant gröda kan jordbrukare använda glyfosat under odlingssäsongen med precisionsmetoder för applicering, som avskärmad sprutning eller punktbekämpning, för att bekämpa ogräs samtidigt som man undviker att skada grödan.

Efter en applicering binder glyfosat starkt till jordpartiklar och har inte längre förmåga att bekämpa ogräs. Mikroorganismer i jorden bryter ned glyfosat och det blir inte permanent kvar i miljön. Glyfosat har ingen växtdödande verkan när det väl nått marken och växter utsätts därför inte för någon långtidsexponering.